Många tycker att vi som bloggar lämnar ut oss offentligt och att vi har ett bekräftelse behov!? Så kanske det kan vara för vissa, eller också kan det vara en slags terapi och ett sätt att knyta ihop säcken när man snurrar på i våran stressiga tillvaro. För mig är det det ett andrum att sitta och skriva en stund om vardag och hundar osv. I denna sorg jag har nu efter Nova har jag ingen energi att prata med någon alls för tillfället, eller snarare ork. det är svårt att beskriva hur det känns, men amputation kan beskriva det jag känner, låter säkert ur konstigt och drastiskt.
Så är det i alla fall. Nova har utan att jag förstått det blivit en del av mig, något man tar för givet och tror bara ska finnas där varje dag hela tiden........
Så.. då är det ett bra tillfälle att här kunna tacka er som stöttat oss genom denna för djävliga  händelse. Vi har inte haft något val, vi har bara kunnat göra det bästa av det hemska som drabbat oss, åka med på tåget och gjort det bästa vi kunnat. Det har hjälpt så otroligt mycket att ha ett stöd från er som tyckt om Nova och förhoppningsvis oss också:)

När jag i Tisdags gick ut och gick av mig lite ångest så hände något som berörde mig mycket, jag grät och viskade att jag ville att Nova skulle ge mig ett tecken! När jag tittade upp på himlen så såg jag ett tydligt hjärta bland molnen, tydligare en vad jag sett att moln kan göra tidigare. Hur som helst så tror jag att det var en signal till mig att våran kärlek alltid kommer leva kvar. Gud så sorgligt!!!! Men så här är det, och det hjälper att skriva ur sig lite känslor,

I går åkte jag och tog en promenad med Ingela, Visca och Anja (Novas syster och mamma) På Ekerö där Visca fått sin årliga spruta. Slutar med att lägga några bilder på gänget på isen:) Kram till alla vänner och nära kära, hjärtat är lättare nu när jag fått skriva lite!!!!!!